Ny modell tar hänsyn till de små livsmedelsföretagen

Replik i Dagens industri 17 mars.
Ingen ska behöva bli sjuk av maten i Sverige. Det är företagens ansvar att producera och sälja mat som inte innehåller farligheter eller lurar konsumenterna. För att säkerställa att företagen följer regler om bland annat hygien, hantering och märkning så finns livsmedelskontrollen. Lagen säger att företagen ska betala för den kontroll de får, så därför hör mängden kontroll ihop med hur mycket företagaren måste betala. 

Den nya riskklassningsmodellen är ett verktyg för att bedöma hur mycket kontroll ett företag bör få genom att identifiera var de största riskerna finns och anpassa mängden kontroll efter det. Företag med produktion som innebär mycket risker får alltså mer kontroll. Stora företag får också mer kontroll därför att det får större konsekvenser om det skulle hända något med deras produkter, fler riskerar att bli sjuka om något går fel hos ett stort företag jämfört med ett litet.

För de allra flesta livsmedelsföretag passar den vanliga mallen för riskklassningsmodellen bra. Men en liten del av livsmedelsföretagen producerar hantverksmässigt framtagna livsmedel. De tillverkar ofta många olika slags produkter vilket enligt modellen innebär fler risker. Om ett sådant företag skulle följa den vanliga mallen skulle kontrollmängden och därmed kostnaden kunna bli för hög.

Just därför har modellen ett inbyggt system för att justera ner kontrollmängden för små företag. Det är för att undvika att det blir orimliga konsekvenser för exempelvis ett litet gårdsmejeri med småskalig hantverksmässig produktion. Vissa livsmedelsföretag får därför en individuell justering. Då blir det inte den ökning av kontrollmängd och därmed avgift som många små företagare oroar sig för.

Debattörerna menar att de individuella besluten om kontrolltid för de små företagen kan bli godtycklig. Det stämmer inte. Livsmedelsverket har i dialog med representanter för gårdsmejerister (Sveriges gårdsmejerister) och mathantverkare (Eldrimner) tagit fram kriterier för hur justeringarna bör gå till just för att säkerställa att det blir enhetligt över landet.

Vi har full förståelse för att många livsmedelsföretagare oroar sig för hur mycket kontroll de ska få och hur mycket den ska kosta. Den nya riskklassningsmodellen är säkert inte perfekt, allt går att förbättra, men ambitionen är att den både ska fokusera på de största riskerna för konsumenterna och fungera för olika slags företag. Vi vill, precis som debattörerna, att företagen ska få rätt mängd kontroll för sin verksamhet och därmed rätt avgift.

Annica Sohlström, generaldirektör på Livsmedelsverket
Kristina Ohlsson, chef för Område styrning och vägledning på Livsmedelsverket