Risktermometern - ett hjälpmedel för att visa och jämföra risker

För människor som inte är experter på farliga ämnen, det vill säga för de flesta, är det ofta svårt att förstå hur stor risken med ett ämne egentligen är. Det beror ju inte bara på hur farligt ämnet är i sig, utan bland annat också på hur mycket man får i sig av det. En annan sak som spelar roll är om man tillhör en känslig grupp, till exempel små barn eller gravida.

Femgradig skala

För att bättre kunna förstå och jämföra risker har Livsmedelsverket tagit fram hjälpmedlet Risktermometern. Den visar hur stor risk ett ämne är för en viss grupp – till exempel små barn - och signalerar det i en kombination av färg, form och text. Risken visas med hjälp av en femgradig skala: Ingen risk, Obetydlig risk, Måttlig risk, Betydande risk och Hög risk.

Visar risken

Risktermometern gör det möjligt att med hjälp av bilder på ett enkelt sätt visa hur stor risken med ett visst kemiskt ämne bedöms vara. Och därmed också motivera till att följa viktiga råd.

Nedan finns exempel på hur Risktermometern för tre olika ämnen ser ut för gruppen barn.

Dioxiner och PCB - gruppen barn

Dioxiner och PCB är organiska miljöföroreningar som fått stor spridning i miljön. Dioxiner innehåller klor och bildas bland annat vid förbränning, till exempel sopförbränning. För barn är utslaget för dioxin "Betydande risk". Livsmedelsverket har därför sedan lång tid tillbaka kostråd för bland annat barn på grund av risken för dioxiner i mat.

Arsenik - gruppen barn

Arsenik är ett grundämne som finns naturligt i berggrunden och i jorden. Ris är särskilt mottagligt för upptag och lagring av höga halter arsenik. För barn är utslaget för arsenik "Måttlig risk". Detta gör att Livsmedelsverket bland annat ger rådet att inte ge riskakor till barn under sex år.

Organiska fosforföreningar- gruppen barn

Organiska fosforföreningar är en grupp bekämpningsmedel som bland annat används för bekämpning av skadeinsekter på grödor. I Sverige används inte längre dessa föreningar, men i andra länder inom EU och i andra delar av världen får några av dessa föreningar fortfarande användas. De kan därför förekomma i importerade livsmedel, även om antalet fynd och halter har minskat på senare år. För barn är utslaget för organiska fosforföreningar  "Obetydlig risk".

Används för kemiska ämnen

I dagsläget kan Risktermometern  bara användas för kemiska ämnen. Med kemiska ämnen menas till exempel miljögifter som dioxiner och PCB, bekämpningsmedel, plastämnen och metaller, till exempel bly, kadmium och arsenik.

Risktermometern ger besked om hur stor hälsorisken är om man utsätts för ett ämne under lång tid. Det vanligaste är då att man utsätts för låga halter av ett ämne. Risktermometern kan i dagsläget däremot inte användas för att bedöma effekter som uppkommer om man utsätts för ett ämne en mycket kort tid – så kallade akuta effekter. Vid akuta effekter utsätts man ofta för mycket höga halter av ett ämne.

Risktermometer för experter

Risktermometern finns i två utföranden, dels den som visas i de tre bilderna ovan, dels en mer detaljerad Risktermometer. Den mer detaljerade Risktermometern är avsedd för de experter som bedömer risker men även för dem som senare ska komma fram till om det behövs några åtgärder, exempelvis ett råd, en lagstiftning eller kanske inget alls.

Den risktermometer som används av experterna beskrivs ingående under rubriken Fördjupning. 

Fördjupning

Den stora skillnaden mot det arbetssätt som används vid riskvärdering i dag är att Risktermometern också konkret tar hänsyn till hur allvarlig hälsoeffekten för ämnet är. Ett ämne som ger en allvarlig hälsoeffekt, till exempel nervskador, hamnar i en högre riskklass än ett ämne som till exempel bara ger huvudvärk, om förutsättningarna i övrigt är lika.

Traditionell riskvärdering av kemiska ämnen

För kemiska ämnen brukar en "riskvärdering" inte innebära att man beräknar hur stor sannolikheten är att en hälsoeffekt ska inträffa som en konsekvens av att någon utsatts för en viss mängd av ämnet - exponering. Det beror på att det generellt sett inte går att beräkna eventuella riskers storlek vid de låga mängder vi normalt utsätts för. Data som visar hur sambandet mellan dos (exponering) och effekt ser ut vid låga exponeringsnivåer saknas helt enkelt, eller är för osäkra.

Traditionellt sett pratar man också om så kallade tröskeldoser för de flesta kemiska ämnen. Det innebär att effekten eller risken anses vara lika med noll, eller obetydlig i ett biologiskt avseende, under en viss dos, alltså tröskeldosen.

Hälsobaserat referensvärde

I praktiken sker därför istället en bedömning av hur stor exponeringen av ett ämne är i relation till ett hälsobaserat referensvärde. Det hälsobaserade referensvärdet är den exponeringsnivå efter vilken relevanta hälsoeffekter kan observeras, enligt statistiska bedömningar av dataunderlag.

Så länge exponeringen på ett betryggande sätt är lägre än referensvärdet bedömer man att situationen inte innebär något hälsoproblem. Ofta används då en term som beskriver att situationen inte utgör någon hälsoangelägenhet, till exempel "low health concern".

Margin of exposure

Ett mått på marginalen mellan exponeringen och referensvärdet är "margin of exposure" (MOE). MOE är kvoten mellan det hälsobaserade referensvärdet och exponeringen av ämnet. Så länge MOE större än 1 är exponeringen alltså lägre än referensvärdet och hälsoangelägenhetsgraden bedöms då som låg, obetydlig, eller lika med noll. Det kan noteras att exponeringen av ett ämne kan skilja sig i befolkningen på grund av vi äter olika mycket och på olika sätt. MOE kan därför skilja sig mellan olika grupper och individer.

Sambandet mellan risk och margin of exposure (MOE)

MOE kan sägas vara ett indirekt mått på risk. Till exempel, ett MOE som ligger på 1 innebär att exponeringen motsvarar det hälsobaserade referensvärdet som vanligen beskriver en mindre risk- eller effektökning (vanligen 10 procent) med avseende på någon hälsoparameter.

Om exponeringen skulle minska skulle risken eller effekten också att minska, och MOE-värdet skulle öka. Men vi kan alltså inte bedöma hur sambandet mellan exponering och risk eller effekt ser ut i mer detalj vid exponeringsnivåer som är så låga att de ligger under det hälsobaserade referensvärdet.

Metodiken i Risktermometern

Risktermometern baseras på "margin of exposure" men tar även höjd för vad det hälsobaserade referensvärdet mer exakt beskriver. Ett hälsobaserat referensvärde kan vara den exponeringsnivå där viss påverkan har observerats med avseende på förhållandevis lindriga hälsoparametrar, som till exempel förändringar i enzymnivåer, men det kan även vara en exponeringsnivå som visar på faktiska förändringar i frekvensen av en sjukdom.

Den befintliga riskvärderingsmetodiken är inte standardiserad i detta avseende utan olika typer av hälsoparametrar, som i mer eller mindre utsträckning relaterar till sjukdomsförekomst, kan ligga till grund för det hälsobaserade referensvärdet för olika kemiska ämnen. På grund av detta bedöms inte det vanliga riskvärderingsresultatet (MOE) vara så jämförbart när man bedömer olika kemiska ämnen.

Metodiken i Risktermometern bygger i hög utsträckning på ett klassificeringssystem som rankar olika hälsoparametrar. En lindrig hälsoparameter, som inte direkt beskriver sjukdom, rankas lägre än en hälsoparameter som beskriver faktisk sjukdomsfrekvens.

Enligt Risktermometern justeras det vanliga hälsobaserade referensvärdet nedåt i en utsträckning som beror på hälsoparameterns klassificering – justeringsfaktorer på 1 till 100 används beroende på hälsoparameter. Därefter sker beräkningen som vanligt, det vill säga kvoten mellan det justerade hälsobaserade referensvärdet kallat "severity-adjusted reference point" (SARP) och aktuell exponering beräknas. Denna kvot kallas "severity-adjusted margin of exposure" (SAMOE) snarare än "margin of expoure" (MOE). 

Sammanfattning om metodiken bakom Risktermometern

SAMOE-värdet och resultatet i Risktermometern beror alltså på

1. den uppskattade exponeringen för ämnet
2. ämnets giftighet som beskrivs av det hälsobaserade referensvärdet som visar vid hur låg exponering effekter kan uppträda
3. allvarligheten i den hälsoparameter som referensvärdet baseras på.

Resultatet gäller alltid för en viss grupp (till exempel barn, kvinnor, män, allmänbefolkning) eftersom exponeringen och även det hälsobaserade referensvärdet kan skilja sig mellan olika grupper.  I metoden ingår även en uppskattning  av osäkerheter i resultatet (SAMOE-värdet).

Sambandet mellan risk och severity-adjusted margin of exposure (SAMOE)

Enligt SAMOE-metoden justeras det hälsobaserade referensvärdet nedåt i en utsträckning som baseras på vilken typ av hälsoparameter som referensvärdet beskriver (justeringsfaktorer på mellan 1 till 100 används).

Exempel:
Om det hälsobaserade referensvärdet (RP) för ett kemiskt ämne beskriver en 10-procentig ökning av cancerrisken så kommer referensvärdet att sänkas med den maximala justeringsfaktorn på 100. Konsekvensen är att det justerade referensvärdet (SARP = RP/100) då kommer att beskriva en cancerrisk som är betydligt lägre än 10 procent.

Å andra sidan, om det hälsobaserade referensvärdet (RP) för ett kemiskt ämne beskriver en 10-procentig förändring i en hälsoparameter som bedöms som mycket lindrig så behöver inte referensvärdet justeras nedåt alls, utan den minsta justeringsfaktorn på 1 används (SARP = RP/1).

Om exponeringen för två ämnen skulle ligga vid de justerade referensvärdena som diskuteras ovan skulle det motsvara

• en cancerriskökning som är betydligt lägre än 10 procent i det ena fallet
• en 10-procentig förändring i en mycket lindrig hälsoparameter i det andra fallet.

Dessa två situationer jämställs i Risktermometern så att SAMOE = 1 i båda fallen. Storleken på SAMOE speglar därför inte bara avståndet till referensvärdet (RP) utan även allvarligheten i den hälsoparameter som referensvärdet baseras på. Om exponeringen för respektive ämne skulle minska så kommer SAMOE värdena att öka. Det vill säga den uppskattade cancerrisken respektive förändringen i den lindrigare hälsoparametern minskar. Vi kan dock inte bedöma hur sambandet mellan exponering och risk eller effekt ser ut i detalj vid exponeringsnivåer som är så låga att de ligger under det hälsobaserade referensvärdet.

Risktermometerns fem risknivåer och dess benämningar

Ordet "risk" används i den externa kommunikationen av resultatet i Risktermometern. Detta gör vi främst på grund av att "risk" är ett mer välkänt begrepp jämfört med hälsoangelägenhet ("health concern") eller "severity-adjusted margin of exposure" (SAMOE).

En indirekt koppling mellan SAMOE och begreppet "risk" finns dock (se förra avsnittet). De fem risknivåerna i Risktermometern motsvarar olika intervall för värdet på det bakomliggande riskvärderingsmåttet, SAMOE. Mitten på skalan, alltså mitten på riskklass 3 (SAMOE = 0.31), anses utgöra en gräns för vad som är acceptabelt ur ett hälsoperspektiv med beaktande av var man drar gränsen inom den traditionella riskvärderingen.

Tabellen nedan beskriver länken mellan SAMOE-värdet, vanlig riskvärderingsterminologi som omsätter storleken på SAMOE i termer av hälsoangelägenhet ("health concern") och den förenklade terminologin som används i den externa kommunikationen av Risktermometern.

Exempel på Risktermometer

Nedan finns exempel på hur den detaljerade Risktermometern för tre olika ämnen ser ut för gruppen barn.

Dioxiner och PCB

Dioxiner och PCB är organiska miljöföroreningar som innehåller klor och som fått stor spridning i miljön. Dioxiner bildas oavsiktligt bland annat vid förbränning. Hög exponering för dioxiner och PCB tidigt i livet kan till exempel ge ökad risk för effekter på reproduktions-  och hormonsystem.

Den sammanlagda exponeringen för dioxiner och PCB från livsmedel i Sverige undersöktes under 2013. För 4-åringar var exponeringen i medeltal ungefär 0.94 pikogram per kilo kroppvikt och dag. Det hälsobaserade referensvärdet är 0.3 pikogram per kilo kroppvikt och dag och avser en effekt på reproduktionssystemet (reducerad spermiekoncentration). För denna hälsoparameter används en justeringsfaktor på 31.6. Detta ger ett SAMOE på ca 0.01 [0.3 / (0.94 × 31.6)]. Halter i många livsmedel bedöms dock ha sjunkit jämfört med det som användes vid beräkningen 2013. Exponeringen kan därför är i dagsläget sannolikt vara lägre än 0.94 vilket skulle öka SAMOE och reducera risken. 

På Risktermometerns femgradiga skala klassas resultatet som "moderate-to-high concern" (risknivå 4). Livsmedelsverket har sedan lång tid kostråd på grund av risken för dioxiner i livsmedel. Barn, kvinnor i barnafödande ålder, gravida och ammande rekommenderas att inte äta fisk som kan innehålla höga halter dioxin och PCB oftare än två till tre gånger per år. Övriga bör inte äta sådan fisk oftare än en gång per vecka.

Oorganisk arsenik

Arsenik är ett grundämne som finns naturligt i berggrunden och i jorden. Ris är särskilt mottagligt för upptag och lagring av höga halter arsenik. Hög exponering för oorganisk arsenik under lång tid kan ge ökad risk för cancer.

Exponeringen för oorganisk arsenik från livsmedel i Sverige undersöktes under 2015. För 4-åringar var exponeringen i medeltal ungefär 0.18 mikrogram per kilo kroppsvikt och dag. Ett hälsobaserat referensvärdet på 4.5 mikrogram per kilo kroppvikt och dag används och avser risken för cancer. För cancer används en justeringsfaktor på 100. Detta ger ett SAMOE på ca 0.25 [4.5 / (0.18 × 100)].

På Risktermometerns femgradiga skala klassas detta som "low-to-moderate concern" (risknivå 3). Detta resulterade i att Livsmedelsverket tog fram vissa kostråd gällande konsumtion av ris och risprodukter.

Organiska fosforföreningar

Organiska fosforföreningarna (OP-föreningar) är en grupp bekämpningsmedel som används bland annat för bekämpning av skadeinsekter på grödor. I Sverige har antalet produkter innehållande OP-föreningar minskat kontinuerligt sedan 90-talet och i dagsläget har användningen upphört helt. Inom EU och i andra delar av världen får vissa av dessa substanser fortfarande användas, och de kan därför förekomma i importerade livsmedel, även om antalet fynd och halter har minskat på senare år. Hög exponering för OP-föreningar under lång tid kan till exempel ge effekter på nervsystemet.

Den sammanlagda exponeringen för 17 OP-föreningar från livsmedel i Sverige undersöktes 2012. För 4-åringar var exponeringen i medeltal ungefär 1.2 mikgrogram per kilo kroppsvikt och dag. Det hälsobaserade referensvärdet är 30 mikrogram per kilo kroppvikt och dag och avser påverkan av ett enzym (inhibition av acetylkolinesteras). För denna hälsoparameter används en justeringsfaktor på 3.16. Detta ger ett SAMOE på ca 7.9 [30 / (1.2 × 3.16)]. På Risktermometerns femgradiga skala klassas detta som "no-to-low concern" (risknivå 2).

Generellt sett bedömer Livsmedelsverket att det är osannolikt att intaget av rester av bekämpningsmedel från livsmedel i Sverige ger en långsiktig effekt på konsumenters hälsa.