Lagstiftning om livsmedel

På livsmedelsområdet finns bestämmelser av många olika slag, till exempel EU-rättsakter som antas av EU:s institutioner. EU-förordningar är direkt tillämpliga. Direktiv kan dock inte tillämpas direkt, utan måste genomföras i nationell lagstiftning.

Utöver EU-rättsakter finns nationell lagstiftning som kompletterar och genomför EU-bestämmelser. Nationell lagstiftning finns i form av lagar och förordningar och Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVSFS).

Nedan kan du läsa mer om lagstiftning och vad olika begrepp innebär, såsom författningar och omtryck.

Här finns hjälp för att hitta den lagstiftning du söker:
Att söka lagstiftning om livsmedel

Fördjupning

EU-bestämmelser

Det finns ett mycket stort antal EU-bestämmelser på livsmedelsområdet, och därmed många EU-rättsakter; EU-förordningar, EU-beslut och EU-direktiv. Den mest grundläggande EU-rättsakten på livsmedelsområdet är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning. Förordningen innehåller:

• allmänna principer för hur EU och medlemsstaterna ska lagstifta inom livsmedelsområdet,
• livsmedelsföretagarnas grundläggande skyldigheter,
• föreskrifter om hur EU:s livsmedelsmyndighet (Efsa) ska vara organiserad och arbeta.

Det finns också många andra EU-förordningar. Några – till exempel EU-förordningar om livsmedelshygien och offentlig kontroll – gäller för all verksamhet, medan andra innehåller bestämmelser för avgränsade sakområden. 

Nationella bestämmelser

Livsmedelslagen (2006:804) syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel. Den kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen anger i ett tillkännagivande de EU-förordningar som helt eller delvis kompletteras av livsmedelslagen. Livsmedelslagen innehåller bland annat bestämmelser om offentlig kontroll, avgifter, straff och överklagande. I lagen finns också bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor.

Livsmedelsförordningen (2006:813) innehåller bland annat bestämmelser om vilken myndighet som ska kontrollera olika typer av livsmedelsanläggningar och andra verksamheter. Förordningen ger också Livsmedelsverket rätt att meddela föreskrifter i flera frågor.

På livsmedelsområdet finns utöver livsmedelslagen och livsmedelsförordningen även ett flertal andra lagar och förordningar. Några exempel är lagen (2009:1424) om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel samt lagen (2013:363) om kontroll av ekologisk produktion, med tillhörande förordningar. Vidare finns till exempel förordningen (2006:812) om offentlig kontroll av livsmedel som importeras från ett tredje land och förordningen (2021:176) om avgifter för offentlig kontroll av livsmedel och vissa jordbruksprodukter.

Livsmedelsverkets föreskrifter innehåller bestämmelser som bland annat genomför EU-direktiv eller kompletterar EU-förordningar. Föreskrifterna innehåller ofta mer detaljerade bestämmelser än lagar och förordningar.

Vad betyder orden?

Begrepp kopplade till EU-rättsakter

Förordning

En EU-förordning gäller direkt i alla medlemsländer som en del av den nationella lagstiftningen i det landet. Det brukar kallas för att en förordning är direkt tillämplig. En förordning får inte göras om till nationell lagstiftning och ett medlemsland får inte heller göra någonting som går emot det som står i förordningen. Om ett medlemslands nationella bestämmelser anger någonting annat än vad som anges i en EU-förordning är det ändå EU-förordningen som gäller.

Ofta kan det dock behövas vissa nationella bestämmelser för att komplettera en EU-förordning så att den ska kunna tillämpas i praktiken och få genomslag. Det kan till exempel behövas nationella bestämmelser om vilken myndighet som ska ansvara för den offentliga kontrollen eller genomförandet av vissa bestämmelser i EU-förordningen.

Direktiv

Ett direktiv kan inte tillämpas direkt, utan måste genomföras i nationell lagstiftning. Direktivet anger nämligen vad medlemsländerna ska uppnå, men lämnar åt medlemsländerna att avgöra exakt hur. Ett direktiv ger således varje medlemsland ett visst handlingsutrymme. Om landet redan har de bestämmelser som föreskrivs i direktivet behöver det inte göra någonting utan kan hänvisa till de befintliga reglerna.

Beslut

Ett EU-beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig är det bindande endast för dessa. Eftersom beslut kan rikta sig till en eller flera fysiska och juridiska personer lämpar de sig särskilt för mer administrativa ändamål och specifika åtgärder.

Nummer

Alla EU-rättsakter har ett individuellt nummer som kan användas för att identifiera och söka rätt på den specifika rättsakten. Från och med den 1 januari 2015 numreras rättsakterna på följande standardiserade sätt: (domän) ÅÅÅÅ/N.

• Domänen – (EU), (Euratom), (Gusp) – står inom parentes i början av numret.
• ÅÅÅÅ står för publikationsåret och består alltid av fyra siffror.
• N står för dokumentets löpnummer för ett visst år, oavsett domän eller dokumenttyp.

Exempel: förordning (EU) 2015/1, direktiv (EU) 2015/2 och beslut (EU) 2015/3.

Äldre EU-rättsakter har ett individuellt nummer enligt följande mönster.

• Förordningar: (domän) nr N/ÅÅÅÅ
• Direktiv och beslut: ÅÅÅÅ/N/(domän)

Exempel: förordning (EG) nr 178/2002, direktiv 98/34/EG och beslut 2014/907/EU.

Celexnummer

Alla EU-förordningar, direktiv och beslut har ett så kallat celexnummer som kan användas för att söka rätt på dokumentet i EU:s databas för lagstiftning, EUR-lex.

Celexnumret består av fyra delar; en sektorssiffra (3 för lagstiftning) + årtal 4 siffror + R för förordning, L för direktiv eller D för beslut + löpnummer 4 siffror.

Exempel: förordning (EG) nr 178/2002 har celexnummer 32002R0178.

Begrepp kopplade till nationella bestämmelser

Författning

Författningar är ett samlingsnamn för svenska lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter. Riksdagen beslutar lagar och regeringen beslutar förordningar. I en lag eller förordning kan det anges att en myndighet får besluta föreskrifter om ett visst sakområde eller en fråga som behöver regleras mer detaljerat.

Nationella förordningar ska inte blandas ihop med de förordningar som beslutas inom EU, se beskrivning för EU-förordning ovan.

Föreskrifter

Föreskrifter är, liksom övriga författningar, bindande. För att en myndighet ska kunna besluta föreskrifter krävs ett bemyndigande från regeringen.

Grundföreskrifter

Grundföreskrifter är den ursprungliga versionen av en myndighetsförfattning, det vill säga föreskrifterna såsom de beslutades utan hänsyn taget till eventuella senare ändringar eller rättelser.

Ändringsföreskrifter

Ändringsföreskrifter kallas en författning som myndigheten beslutar när grundföreskrifterna behöver ändras eller kompletteras. Ändringsföreskrifterna innehåller bara de paragrafer som ändras och inte övriga paragrafer.

Omtryck

Ett omtryck är en ny version av grundföreskrifterna som tar hänsyn till alla de ändringar och rättelser som beslutats. Ordet Omtryck finns angivet med kursiv stil uppe till höger på författningens första sida.

Författningsnummer

Alla föreskrifter får ett unikt författningsnummer med år och löpnummer för att kunna identifiera den specifika myndighetsförfattningen. I författningsnumret anges även författningssamlingen som författningen publicerats i. Livsmedelsverkets författningssamling förkortas LIVSFS, och före 2001 var förkortningen SLVFS.

Grundföreskrifternas författningsnummer är en del av föreskrifternas titel, till exempel Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVSFS 2021:8) om avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Detta författningsnummer följer därför med föreskrifterna till dess att de upphävs, även om de ändras eller trycks om.

Grundföreskrifternas författningsnummer anges alltid i titeln till ändringsföreskrifter. Ändringsföreskrifternas egna författningsnummer anges bara när hänvisning sker till en särskild ändring. Detta gäller också för omtryck, eftersom ett omtryck är ändringsföreskrifter.

Saknummer

Föreskrifternas författningsnummer kompletteras för vissa föreskrifter med ett så kallat saknummer i två olika serier, H eller J. H står för livsmedelshygien och J står för in- och utförsel. Ett saknummer är till skillnad från ett författningsnummer inte unikt utan kan återfinnas på flera olika författningar. Ett saknummer för ändringsföreskrifter åtföljs av kolon och ett löpnummer som visar vilken ändring i ordningen det är. Ett saknummer på ett omtryck har dock inte något löpnummer.

Generella begrepp

Konsolidering

En konsolidering är när en grundläggande författning och alla dess ändringsförfattningar och rättelser samlas i en enda text. Tanken är att göra det lättare för alla att kunna ta del av författningen i sin helhet med de ändringar som beslutats. Konsoliderade versioner av lagstiftningen finns både för EU-rättsakter och för nationella författningar.

Konsoliderade texter är endast avsedda som hjälpmedel och dessa texter har inte något rättsligt värde. Det förekommer även att de konsoliderade versionerna inte innehåller de senaste ändringarna, eftersom det kan ha tillkommit ytterligare ändringsförfattningar efter att den konsoliderade versionen publicerades. Om en text ska användas för juridiska syften bör därför grundförfattningen och de ändringsförfattningar som finns användas.

Övergångsbestämmelser

En övergångsbestämmelse är en bestämmelse som anger om något särskilt ska gälla under en övergångsperiod eller i vissa sammanhang. De beslutas oftast för att underlätta införandet av nya bestämmelser, till exempel för att kunna ge företagarna längre tid för en viss omställning eller annan anpassning till ny lagstiftning.